Phantom Agony.

Det låter helt vansinnigt, men Che kan vittna om att det är sant, för dagens stora nyhet är att jag klämde mitt huvud i bildörren. KLONG, sa det när smärtan gjorde inbrott i mitt huvud och tog hela min koncentration i anspråk. Hur gick det? skrek Che oroligt och jag snyftade fram att det gick bra. Men du gråter ju, konstaterade han och synade mig oroligt. Ja, men det är bara för att det gör så ooont, snörvlade jag och torkade tårarna. Jag fick ju behålla tänderna, förklarade jag senare, och inte blöder det heller.

Men jag är svullen och öm och har suttit med en påse is tryckt mot ansiktet hela kvällen. Det är fullt tillräckligt. Jag förbereder mig på att ta emot en del skrattsalvor imorgon när jag släpar mig in på kontoret. Förutsett att jag berättar sanningen. För att lyckas klämma sitt eget huvud i en bildörr låter, milt sagt, rätt osannolikt. Eller enormt klantigt.