You Provide the Birdbath, I Provide the Skin

Vänskap är en knepig grej.

Jag har bränt mig på den några gånger. Sådär riktigt ordentligt så det blödde rätt länge efteråt. Men eftersom jag är riktigt urusel på att höra av mig är det alldeles för lätt hänt att jag tappar kontakten med folk jag egentligen tycker om. Distanskontakt rent generellt är svårt i längden, jag saknar den där fysiska närheten och träffas alltid heller över en fika än genom ett distanserat telefonsamtal. Sedan tycker jag självklart att ett telefonsamtal är fantastiskt mycket trevligare än en MSN-konversation. Får jag inte den där fysiska fikanärheten så kan jag nöja mig med en röst i örat. Men bara då.

Det här skriver jag alltså om eftersom jag plötsligt återfått kontakten med en gammal vän. Samtidigt som jag är väl medveten om att det aldrig kommer att bli detsamma mellan oss igen, är jag superglad eftersom detta är en av de få människor jag verkligen släppte inpå livet. Hon tyckte nog aldrig att jag var särskilt mystisk, kommentarer jag har fått på senare tid. Snarare läste hon mig nog som en öppen bok och insåg vilken otroligt okomplicerad människa jag är. Egentligen. I alla fall så är det här helt fantastiskt trevligt - även om jag måste hantera just detta sköööööra vänskapsband med silkesvantar. Jag får väl köpa på mig några par [silkesvantar] så jag har att växla mellan.

Varför blir allt fulformatterat nu? Det är inte så att min font-size är enorm till att börja med. Vad händer! Men eh, med ett förstorningsglas framför skärmen så blir allt bra!