Badly Drawn Boy.

När jag inser att sötaste killen (inte särskilt mkt skit under naglarna och helt okej ögon, saknar dessutom helt ölmage) på jobbet är född -84 får jag genast ålderskrämpor. Gör det inte lite ont i ryggen, tänker jag och skruvar på mig i min stol (borde jag kanske inte ha tackat nej till de ergonomiska handledsskydden jag skulle få prova gratis i en månad?). Och när en kollega i förbifarten nämner att 84an varit med ända sedan det mindre företaget gick in i det större företaget, vill jag ställa mig upp och protestera. Han har ju knappt tagit studenten, vill jag säga. Hur erfaren kan han vara? Han är ju hela tre år yngre än mig, och jag känner mig ju fortfarande som femton större delen av tiden. När jag snubblar fram och nästan krockar med kylskåpet i fikarummet (det är lugnt, det är lugnt, hojtar jag till och ler generat för att lugna alla och visa att jag inte bröt nacken i alla fall) och inte riktigt vet var jag ska göra av armar och ben så känner jag mig knappast äldre än sju faktiskt. Särskilt mycket har jag då inte utvecklas sedan jag fyllde sexton. Måhända har jag blivit mer självkritisk. I alla fall så straffar jag tyst 84an genom att vägra att hälsa på honom när jag möter honom i korridoren. Istället blir jag förskräckligt intresserad av kopiatorn och datakillen som är på besök från Norrköping. Som sagt, mentalt har jag ett barns mognad.