Tysken & Jag.

På tåget mot Storstan hamnar jag bredvid en tysk. Irlänning? tänker jag, och sneglar på hans rödfräkniga hy, när jag på hans "ursäkta, ursäkta" uppfattar att han inte är helt svensk. Tysk visar han sig alltså vara. In i det längsta försöker jag undvika samtal. När han suckar, stånkar, vrider och skruvar på sig i stolen, höjer jag envist ipodvolymen i öronen. Tillsist tar han upp sin lilla väska i knät och börjar lusläsa sina biljetter. Stig-Helmer-pedantisk ordning har han i väskan. Allt på sin plats; banan, chokladkaka, långkalsonger (nåja, klädesplagg åtminstone) pennfodral och böcker. Aj, aj aj, tänker jag och flinar tyst.

Men slutligen börjar vi samtala han och jag. Först lågmält och motvilligt, sedan öppnar vi på locket och bubblar på som om vi aldrig gjort annat. När vi diskuterar språk och språklära vet jag inte till mig av glädje. "Du tycker mycket som språk?" frågar han på sin knöggliga svenska. "Jaaaaa, säger jag. Det är ett av mina stora intressen!" "Ja, jag ser, dina ögon blir jättestora och lyyser," skrattar han. Med mig hem fick jag en lista musiktips à la Tyskland. Återstår att se om karl har någon musiksmak.


Hör här: Han gav mig dessutom komplimanger för att jag pratade så rent och lättförståeligt. Detta är första gången (någonsin) som någon tyckt att jag pratar långsamt och tydligt. Första gången. Jag har annars gjort mig ett namn på att vara den som alltid sluddrar fram vad jag vill ha sagt i all hast. Jag är nu mäkta stolt.

42 år men bara sex vårar

Kära Misha,

Om du läser detta vill jag bara att du ska veta att du finns i mina tankar varje dag. Speciellt en bemärkelsedag som denna. Jag minns det som i går när du ramlade in i mitt liv, en blöt augustidag för sex år sedan. Nu har du hinnit bli stora grabben, ja, för att inte säga gubbe - hela 42 år!

Grattis på din stora dag Misha! Dina gyllene sammetsöron och din våta svarta nos saknas mig! När jag kommer till Modemland på besök lovar jag att plocka med mig ett par grisöron och någon korvring så vi kan fira dig med dunder och brak, bubbel och glamour. Från djupet av mitt hjärta ber jag så hemskt mycket om ursäkt att jag så när på missade din födelsedag i år. Hade du inte varit så tyst och finkänslig hade den varit lättare att minnas!

Många stulna kramar,
Din hängivna matte-matte

Spray Date

För första gången någonsin önskar jag att jag hade ett spray-date konto.

En snabb sökning på killar i åldern 25-35 i Linköping resulterar i en mängd intressanta "kap". "Kap" jag i någon form känner eller känt. Nu kliar det i fingrarna av lust att skicka iväg ett litet "found you". Skit också.

Eller så kan jag vänta till på måndag. "Tja kollega, du ser halvgalen ut på din presentationsbild..." osv. Could be fun.

Ville? Depp?

Vad händer? Är detta ett (dåligt) skämt?



Villes sång (ja rösten, upplägget med den kvinnliga duetten och kompet - hela stuket) ger mig Nick Cave-vibbar (and I will give to you summer wine) så det står härliga till. Och hans look är definitivt en klockren, om än sliskigare och mer budgeterad version av, Jack Sparrow. Nej tack. Min förhoppning är att Pirat-Villes regering över de sju haven blir kortlivad.

Trevlig (regnig) midsommar!

Irrbloss med nakna tår.

Jag är en av alla dom som har ett liv utan nätter, utan dagar.
Jag är en av alla dom som kan gå vilse, när som helst, om jag behagar.

Och jag går gärna vilse just inatt.

Njutsnoozning.

Nackdelen med att ha en alltför bra sång som alarmsignal är att snooze, istället för att bara vara ett oerhört lockande alternativ, blir en nödvändighet.

Så hur känns det att leka psykolog, frågar högsta hönset senare, när jag väl blivit ensam.

Vet du om att det går rykten om oss på kontoret? frågar jag och kikar upp mot honom* genom lugg, osäker på hur han ska reagera.

Han slutar bläddra i pärmen och rynkar pannan. Vad menar du? frågar han osäkert.

Jag har fått mig både en och två pikar, just för att du som nu, stannar till och pratar med mig. Min vapendragare, var det någon som kallade dig, fast då trodde jag att de syftade på receptionisten. Någon annan frågade om du stöter på mig, så mkt tid som du spenderar på mitt kontor.

Va? Vem säger så....? Hoppas du berättade sanningen.

Vad tror du om mig? säger jag och ler oskyldigt. Naturligtvis sade jag som det var.

Äh, låt dem prata, säger han efter en stunds tystnad. Dumt att kasta sten när man sitter i glashus... för jag förstår nästan vem som pratat. Han grimascherar.

Mm, jag blir bara förbannad, påpekar jag. Bättre att jag sitter här ensam och allena kanske? Från början var det ju eran klick som välkomnade mig, det klart jag tyr mig till er då.

Just då stövlar receptionisten in och kastar några papper åt mig. När hon ser honom stå där rynkar hon på ena ögonbrynet. Va, är du här ÄN? kastar hon ur sig lite spydigt.

Jajjemän, säger han och flinar stort, heeeeela dagarna.
Du, Sasha, jag bjuder på skjuts sen, garvar han fram när hon försvunnit. Så ger vi dem något riktigt smaskigt att prata om.


* Alltså inte högsta hönset.

Bara 2340 måndagar kvar.

Inte ännu en måndag. Inte igen.
Istället vill jag ha solsken, latte på balkongen, havsbad och sand mellan tårna. Och vad får jag?

Ännu en regnig måndag inspärrad på för trångt kontor.

För groupies är vi allihopa.

På Grönan förföljer vi mini-Körberg och Idol-Ola som verkar Femkampa som vi. Pinsamt, viskar jag och gömmer mig bakom en soptunna. Anton har mer mascara än jag föreställt mig och Ola ser ut att vara pytteliten. Han är verkligen... UNG, konstaterar vi och känner oss genast gamla och erfarna. Tumultet och uppståndelsen kring film-teamet skapar en stunds vila i min hjärna. För några minuter kan jag släppa alla pretenser och fasader och kapa kontakten till alla känselspröt som är konstant utsända att pejla läget. Det är alltid påfrestande att känna av en ny gruppdynamik. Hur agerar vi här, vem är ledaren och hur kan min roll bli i denna grupp, hur förväntas jag agera nu? Säga/skratta/hoppa/rapa?

Var bara dig själv, är det klassisa knepet. Men "bara jag" måste uppdateras i denna grupp. Nu är det en annan jargong, en annan typ av människor. "Bara jag" blir någon annan. När skymningen faller har jag dragit på mig en ilsken, trött huvudvärk.

Klarabergsleden, what?

Att hitta ut från t-centralen är inte alltid helt lätt.

Tydligen.

Potatisgris.

Vid midnatt vinglade jag iväg på Röda faran ut till Ryd för att hämta upp
Eskimåmor. Röda faran klagar när baktung Eskimåmor klamrar sig fast där bak.

En, två, tre och fyra polisbilar möter upp längs vägen och vi duckar, oroliga för att bli sedda i mörkret. Efter att ha irrat runt i mentalt mörker på jakt efter en ljusglimt, ler jag.

Du har en egen väg att gå, skitsamma vilket håll, det kanske blir en liten omväg men vad spelar det för roll, alltid lär man sig väl nåt.

Högsta hönset var borta på kurs idag. Hela dagen.
Jag drog en lättnadens suck.

Surt sa räven.

Det tog mig tre försök att logga in på blogger. Törs jag ens nämna hur mycket sämre jag tycker blogger blev sedan de fusionerades med google? Att jag snubblar vid inloggningsproceduren varje gång jag vill skriva av mig får mig att vilja byta bloggleverantör. "Remember me" kryssar jag irriterat i varje gång. Likväl får jag nästa gång fylla i både google account och lösenord. FY för den, blogger!

Lee.

Dessutom måste jag få tillägga att jag blir enormt frustrerad på att Leejeansens längdutbud är så uselt. 31 är för kort och 33 är någon mm för långa, precis så långa att de i väldigt låga skor snuddar i backen och får lida onödigt slitage men samtidigt så korta att de inte skulle funka till högklackat om de fållades upp.

Jag rasar och känner mig diskriminerad!

Come Clarity.

Skeptisismen klänger sig fast runt mina axlar. De flesta jag pratar med (Linköpingsbor bör tilläggas) påpekar att Storstorstan inte är en trevlig stad att bo i. Svårt för utbölingar att ta sig in i ett socialt nätverk och bygga sig ett eget socialt liv osv osv. Jag har då fördelen att jag skulle få arbeta i samma team som min kära kära Olivpaj som jag skrev min D-uppsats med. Dessutom känner jag ett par inflyttade Stockholmare, så helt övergiven skulle jag inte vara. Men jag är skeptisk. Klarar jag detta? Är det över min förmåga?

Och när jag står i provhytten på JC och har beslutsångest mellan ett par blå och ett par ljusa jeans, ja då undrar jag hur i hela friden jag ska kunna välja. Hur ska jag kunna fatta rätt beslut? VILKET BESLUT ÄR RÄTT?

Så istället bakar jag paj.

Lyxproblemen hopar sig.

Högsta hönset vill ha kvar mig på firman. Jag är hedrad, glad och omtumlad.

Nu har jag beslut att fatta. Jobbiga.

Ser inte fram emot måndag.