En helt vanlig dag på biblioteket

Jag: (pratar med bibliotekarie i receptionen) Jag har en bok som jag inte kan låna om fast det inte är någon beställning på den, vad beror det på?
Bibliotekarie: (liten tjej i converseskor - kollar upp mig i datorn) Jaha, det är för att du har gjort 10 omlån på den redan. Kom in med boken och visa att den är okej så kan du låna om den igen.
Jag: Okej, jag kommer förbi med den så snart som möjligt. Tack för hjälpen!

Glad i hågen är jag på väg ut genom röntgendörrarna när de plötsligt tjuter av ilska och vägrar låta mig passera. Förvirrad kollar jag mig omkring och konstaterar - liksom övriga biblioteksbesökanden - att det faktiskt är jag som piper. Här kommer jag att tänka på boken som jag frågade om tidigare. Boken, den som väger fem kg och tar upp allt utrymme i min väska. "Vad pinsamt" tänker jag. "Varför tog jag inte fram boken och lånade om den på en gång - tänk om det är den som låter?" "Varför måste du alltid krångla till det för dig själv?" Stönande inombords återvänder jag till lånedisken där bibliotekstjejen misstänktsamt står och väntar.

Bibliotekarie: Har du någon fjärrlånsbok, de kan pipa ibland?
Jag: Nej... (Hoppas innerligt att jag ska slippa dra fram tegelstensboken) men däremot lånade jag en bok i självutlåningen därborta, kanske är det den som spökar?
Bibliotekarie: (Kollar upp boken i datorn) Nej, den verkar vara okej.
Jag: (Gräver i väskan och suckar tungt) Åh! (Försöker låta överraskad) Men, här har jag ju boken! (Drar upp tegelstensboken som jag lovade komma tillbaks och låna om tidigare) Då kanske du kan fixa den på en gång? Men det borde ju inte vara den som piper...
Bibliotekarie: (Vrider och vänder på boken och kollar konstigt på mig) Vadå, är det här vår bok?
Jag: Ja, det var ju den jag frågade om tidigare...
Bibliotekarie: MEN, då har du ju boken med dig?
Jag: Ja, eh, det hade jag helt glömt bort. Men då kan jag ju låna om den på en gång, när jag ändå har den med så att säga. (Fortsätter att gräva i väskan medan bibliotekarien skakar lite på huvudet och lånar om boken åt mig)
Jag: ÅH, här har jag en annan biblioteksbok (drar fram en ny bok ur väskan), den kan du ju kolla också? (Tvekar precis när jag är på väg att räcka över boken) Eller nej, det kan du inte göra, den är ju lånad på en kompis, så den användaren kommer du inte åt. Hmm.

Bibliotekarien tar sig en mer ingående titt på mig.

Jag: ( Ser förtvivlad ut) Alltså, du får gå igenom min väska om du vill!
Bibliotekarien: (Till synes totalt opåverkad av mina skådespelartalanger) Nja, det kan vara mp3spelaren som piper ibland också.
Jag: Jo, men den har aldrig pipit tidigare.
Bibliotekarie: (Börjar se uttråkad ut och drar med sig mig och boken som är lånad på en kompis bort till röntgenskärmarna) Jag håller i den här boken så testar du att gå igenom så ser vi om det är den som låter.

Med spänd förväntan tassar jag försiktigt igenom skärmarna - som är tysta. Bibliotekarien rynkar pannan och vandrar själv genom skärmarna med boken balanserandes på fingerspetsarna. Men skärmarna förblir tysta och jag får tbx boken igen.

Bibliotekarie: Det var konstigt.
Jag: Ja, men skönt att det löste sig! Tack återigen för hjälpen.
Bibliotekarie: (Ser nu totalt ointresserad ut och viftar lite i luften som för att signalera att "det är lugnt" eller kanske för att vifta bort en fluga -moi?-, vad vet jag.) Mm, bra att allt löste sig.

Här ler jag inställsamt och försöker spela totalt oberörd av hela scenariot medan jag lägger benen på ryggen och springer därifrån. "Där fick du för att du inte drog fram boken på en gång när du frågade om den", tänkte jag. "Som man sår skördar man liksom". "Skärp dig!"