Je te rêve encore

H, min morfars bror, har dött. Mamma och Mish hittade honom utanför husknuten. 89 år men med en oförskämd vigör och fräschet som bättre passat på en 70-åring. Han bodde ensam i sin lilla stuga, födde upp kaniner och jagade fågel, mink och iller, precis som han alltid gjort. Oavsett väglag var han ute och cyklade på den gamla cykeln med ballongdäck som han tjuvat från oss. Tjuvat, är nyckelordet. Familjerelationerna var alltid knepiga.

Trots att jag visste att han var gammal och att döden antagligen låg på lur på andra sidan tröskeln, har jag svårt att få in i min hjärna att han är borta. För mig var han en enda stor okuvlig naturkraft. Han trotsade allt och alla, hade gjort så i hela sitt liv. Varför skulle det vara annorlunda med döden? Men så fungerar det självklart inte; döden hemsöker oss alla förr eller senare.

Nu är han borta. Jag kan inte längre drunkna i hans svarta ögon och tänka att så, precis så, måste morfar också ha sett ut om han fått leva. Om han fått vara frisk. Nu är den sista länken till morfar borta. En av de sista länkarna till mammas släkt. Vad som återstår är några mostrar jag på grund av släktfejder aldrig fått lära känna, morfars blinda systerdotter som bor på andra sidan jordklotet samt en morbror som, efter ett löjligt bråk, nu vägrar all kontakt med mammi. Alla andra är borta. De människor jag växte upp med är borta. Nu lever de bara vidare i mina minnen. Men jag finns inte kvar i deras. Den delen är för alltid förlorad.