The Ubiquitous Mr Lovegrove

Precis innan jag går säger jag till snickarkillen, nu helt nedspånad, att jag inte hör mig själv tänka och att jag därför måste jobba på annan plats. Killen låter mig veta att han minsann inte har någon nyckel att låsa efter sig med. Dojng. Jag fnyser spån och lyssnar tålmodigt när han berättar att det enligt honom är fullkomligt normalt att lämna övervåningsdörren öppen. Hur skeptisk jag än är finner jag ingen annan lösning och drar på mig mina nya skor och cyklar iväg blöt i håret så jag fryser sönder om öronen.

Extranyckel?
Brevinkast?
What?

Jag är grymt förvirrad. Che gillar inte min lösning när jag ringer och berättar att det är fritt fram för alla inbrottstjuvar att springa in och plocka åt sig tv, video, stereo ja till och med mina cdskivor. Särskilt bra är det nog att jag skriver om det här? Lystring inbrottstjuvar i Linköpingstrakten, kom till mig och sno allt jag äger! Snickarkillen har säkert länsat allt själv innan någon lyckas spåra mig. Så det är nog lugnt. Dessutom lär mitt samvete få mig att släpa mig hemåt innan snickarkillen stuckit. Smartast hade varit att ta hans mobilnr och bett honom ringa mig så jag vetat exakt när jag måste bege mig. Fast att fråga efter hans mobilnr kändes fel med tanke på att det första jag gjorde var att kasta mig framför hans fötter i nothing but a täcke. Första intrycket är ju viktigt sägs det. Spjuveraktiga leende där. Undra om de tänker köra upp mig i ottan imorgon också?

Det funkar i alla fall att näta från bibblan. Jag hamrar på lappens tangentbord så folk vänder sig om i lässtolarna och ger mig ilskna blickar. Snart blir jag säkert utkastad.

Go Huck!