Vasavägen blues.

Jag vill inte gå ut, säger jag till R innan vi ringer på klockan. Snälla, jag tror inte att jag orkar gå ut om jag ska upp tidigt imorgon igen, väser jag innan dörren slits upp och vi välkomnas in till melondoftande ljus och grönt discoglamm. Jag har fel skor på mig! påpekar jag desperat medan vi hänger av oss. Jag kan omöjligtvis dansa i de här klackarna. Bra, säger R, då behöver jag inte ens försöka.

Jag vet du kände likadant.

Lönehelg har tidigare varit ett koncept jag inte varit så bevandrad i. Mest har jag tyckt att lönehelgen medfört besvär i form av skrikande ungar som sladdar runt kring mina fötter på IKEA och Willys. Lönehelg = bäst att hålla sig undan affärerna. Så.

Well, no more. Lönen har knappt landat på kontot förrän jag köpt på mig både jeans och tröjor. På JC får jag en DVD som tack för att jag varit så slösaktig och tjejen bakom disken synar mig närmare. Familjekomedi, drama eller action? frågar hon. Action vill jag ha, säger jag och sliter åt mig ett ex av Paul Walkers Running Scared. Jag medger att det var hans namn på omslaget som fick mig att bestämma mig. Hellre Paul Walker än Steve Martin. Faktiskt. Paul kan åtminstone vara trevlig att se på. Detsamma kan inte sägas om Steve.

Nåväl. Vid halv ett befann jag mig på systemet och försökte förtvivlat få tag i R (som visade sig ligga och sova?) som ska göra mig sällskap hem till studiekamrat L ikväll. Istället för vin tänkte jag köpa på mig och ge bort lite kanongod Lucia Chokladglögg. Men mina planer gick om stöpet när det visar sig att Lucian är slutsåld i hela Östergötland. Che blir besatt (till hans försvar kan tilläggas att den faktiskt är väldigt drickbar) och sätter sig att surfa runt på systemets hemsida när vi kommer hem. I Edsbyn finns det 32 flaskor, det är inte jättelångt från dina föräldrar va, Sasha? säger han och tittar bedjande på mig. Inte jättjätteelångt, säger jag skeptiskt och undviker sedan ämnet. Aha, sju ex finns i Göteborg*!, skriker han sen triumferande och kastar sig på telefonen för att ringa sin göteborgssyster. Fem minuter senare har han bokat upp alla sju exen i systerns makes namn. Bäst att passa på, säger han och strålar. Själv nöjde jag mig med Blossas romspetsade glögg. Den är inte lika god som den vanliga saftglöggen, men roligare att ha till fest.

* Det fanns faktiskt fler än sju ex i Götet. Men systemet som var lättast för systern att ta sig till hade sju st kvar.

03:00

All Saints har släppt en ny video. Det upptäcker jag när jag väl får igång den där dammiga sprakapparaten i hörnet. Jag hinner aldrig se på tv numera. Det är mycket jag inte hinner med längre. Klockan 03 ligger jag begravd i takhöjd under två täcken och funderar hur i hela friden jag ska hinna med mitt liv som liksom springer iväg med mig. Och eftersom mitt företag genomgått stora systemförändringar för att anpassas till den Skandinaviska basen, och allt därmed legat nere i två veckor har jag två veckors arbete samlat på mitt skrivbord. Det ligger jag och funderar på klockan 03. Hur ska jag komma ikapp? Hur ligger vi till? Frågar avdelningschefen när han kommer in på mitt kontor och beklagar sig över att allt fortfarande ligger nere. Jag ler urskuldrande, för på något vis känns det som att det är mitt fel att vi ligger och stampar på samma ställe och inte kommer någonvart, när mina grovarbetare ändå är ute i verkligheten och arbetar bland kablar och lysrör varje dag.

När allt väl kommer igång är det fruktansvärt segt. Vår server befinner sig numera i Norge, får vi höra, vi ligger ju i samma bas som övriga Skandinavien nu. Vad vitsen är när allt försämras avsevärt och jag får vänta på alla uppgifter i fem minuter, när det tar 1,5 minuter att köra varje journal (vi har klockat) och allt arbete därför avstannar en timme innan vi ska hem för att systemet tar så mycket längre tid på sig att arbeta, går att diskutera. Jag har beslutat att vi inte får köra något mer efter klockan 15:00, säger Lilla tjejen och torkar svetten ur pannan. För då måste jag börja köra journal om jag ska slippa vara här hela kvällen. Och det är helt absurt att ett stort företag fungerar så ostrukturerat, men jag nickar och påstår att det är helt okej med mig. Antagligen är det bara jag som lever kvar i den naiva studentvärlden. Och månadsslutet dundrar otäckt nära utan att något kickar igång. På två veckor har jag i princip inte kunnat åstadkomma något, vilket verkligheten inte bryr sig ett dyft om. Den rullar på ändå.

Men All Saints har släppt en ny video. Jag gillade All Saints i gymnasiet.

Tre iakttagelser.

1) Jag har aldrig umgåtts så mycket med östgötar som nu. När Gustav eller någon annan inbiten östgöte kräks ur sig sin breda östgötska som skär djupa, blödande sår i trumhinnorna, kan jag inte låta bli att grimaschera illa. Östgötska är verkligen, verkligen fult. Jag är glad att jag slipper vara Östgöte.

2) En av mina nyare vänner kommer från Lule. Hennes norrländska språkmelodi är hypnotiserande för min språkhjärna som tror sig vara i Modemland och plockar fram de norrländska fraseringar som bara gör sig påminda där. Till och med i mina öron låter jag som om jag har förfrusit tungan och släpar bokstäverna efter mig i flera timmar efteråt. När jag påpekar det för henne ger hon mig ett spjuveraktigt leende och ser till att överdriva sin dialekt hela kvällen. Dagen efter hälsar jag på mina kollegor på brett Lulemål.

3) Svenskan tränger undan franskan. Det är sorgligt. I dag stod jag i kö framför några franska herrar som pratade så vackert att jag fick ta stryptag om mig själv för att inte vända mig om och kommentera. I färskt minne har jag Maria, från reprisomgången av skandinaviska top model 2, som visade ypperliga tendenser på total avsaknad av social kompetens, och jag får erinra mig själv om att man inte kan göra vad som helst utan att anses vara lite knepig. Och knepigare behöver jag inte anses vara? Det är illa nog att jag - ve och fasa - tilltalar folk på bussen.

Jag har smaken av dig i min mun

Visst kan jag ta med kameran, men det brukar aldrig bli bra bilder vid sådana tillfällen, tyvärr.

Rätt fick han.

Nu vill jag sova så jag får dricka glögg till frukost. Som ett barn natten innan julafton väntar jag otåligt på att få somna - och vakna. Glögg är nästan lika bra som Bosse mot en nervig mage. Nästan.

You LiveYour Life As If It's Real, A Thousand Kisses Deep.

Det värsta som finns är svett, säger flickan med permanentat hår. Ja, i alla fall utifrån mina egna erfarenheter, sedan finns det ju en hel del saker som är värre i livet, lidanden och så. Med sina stora, mörka ögon tittar hjärtflickan på flickan med permanentat hår. Sasha är trött och skrattar till; på måndag ska hjärtflickan byta hjärta. Permanenthår kollar konstigt på Sasha och Sasha döljer sitt leende i en svart temugg det nyss varit salt i. Typ så.

Ute är det varmt, alldeles för varmt för en knälång dunkappa. Men det blir nästan olidligt varmt och svettigt om jag börjar tänka på det, intalar jag mig själv och gör just det - tänker på det. Otäckt medveten blir jag och lider riktigt av värmen. Då minns jag permanentflickans svettskräck. Framlampan trillar ner från styret och det är oerhört besvärande att försöka jonglera en mobiltelefon i en hand nära örat. Skaffa ett headset, fräser rösten i mitt öra och jag säger vänta, vänta, vid varje stoppljus. Annars trillar jag omkull med min stora cykel.

Och jag såg Bo Caspers spela igen. De är bra. Riktigt bra.

Mot Norrköping.

Fructis balsam luktar fiskgratäng. Med dill. Jag fnissar och förundras varje gång jag tvättar håret.

Unaware I'm Tearing You Asunder.

Jag har en ny bussflört. Han klär sig i blåogrårutig tröja och dunväst, jeans och grå mössa. I öronen har han guldringar. Vad kallt det har blivit, säger jag tillsist och kväver vår tystnad. Ja, men du låter ju som om du är van vid kyla, svarar han. Jag har redan konstaterat (sånt syns?) att han inte har ett enda högskolepoäng på sitt samvete och blir därför överraskad (det är okej att kalla mig trångsynt) när han snappar upp min begravda halvnorrländska så snabbt. En typisk Östgöte, tänkte jag annars. En sådan som vägrar bo inne i staden för att det är mycket tystare och lugnare på landet. Men en viss förankring i omvärlden verkar han alltså ändå ha. När jag nämner Hudiksvall fnyser han igenkännande och påpekar att det inte alls är Norrland. Så vad pluggade du då? frågar han plötsligt. Ekonomi, svarar jag liksom urskuldrande där jag sitter i min svarta kappa med mina röda väska i knät och känner mig som en särskilt unik fågelart som är alldeles vilse på okänd planet.

214.

I några minuter varje morgon delar vi varandras liv. Mentalt checker jag av de andra passagerarna när jag kliver på bussen. Där sitter unga metroläsande tjejen, framför henne den tjocka 80-talstanten, där bakom är italienaren. Som vanligt sjunker jag ner bredvid italienaren och ger honom ett leende. Jag hann idag också, säger jag och pustar ut medan jag viftar liv i stela fingrar. Han nickar och önskar mig god morgon. Sedan sitter vi tysta tätt intill varandra. Några hållplatser senare kliver tobaksfarbrorn på, han som luktar som morfar. Precis som vanligt.

Den flickan är en främmande fågel, Vingklippt och sårad men omöjlig att bura in

Natten är dyrbar
för då är hon ensam och stark
Hon knackar på hos sig själv då
Dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark
Och hon ler för sig själv så liderligt och ömt

Hördur, Fani, Bangsi, Jorm, Hjörtur och Steggur i svenska trollskogar.

Jag är kär. I Hördur. Islänning med världens vackraste ögon. Och en underbar tölt.

Jag frågade Johan om jag fick ta med Hördur hem. Han kan bo på min balkong, sa jag. Johan skrattade och rufsade om i Hördurs långa lugg. Jag tycker det var en utmärkt idé. Då skulle Hördur kunna ge mig lift till jobbet varje morgon.

Turridning på Gibraltar rekommenderas varmt.

Steggur. Rapp liten krake.

In the End, I'm Enslaved by My Dream.

How I Wish For Soothing Rain.

På schemat idag står: Ridning.

Jag har inte ridit på 9 år. Men jag minns i alla fall att hästar inte luktar skumtomtar.

The Purple Bitch.

Det är mkt avundsjuka på min arbetsplats. Mellan avdelningar, personer, grupperingar. För mig som är "utomstående" är det pinsamt uppenbart. Ena minuten snackar Olle skit om Laban, för att i nästa andetag dunka samme Laban i ryggen och påpekar hur bra de kommer överens. Alla tycker om att prata och snackar mer än gärna skit om sina fellow work mates. Att en tjej är körd i huvet var något jag fick förklarat för mig första dagen. "Hissarna går inte ända upp på den där du" påpekar en kollega gärna så ofta det går. Detta gör naturligtvis att jag spänt iakttar tjejen i jakt på tecken på trögtänkthet. Utan någon större framgång faktiskt. Men av någon anledning är tjejen inte omtyckt av alla grupperingar. Kanske för att hon är så förskräckligt spacklad och är den enda som klapprar runt i högklackat hela dagarna? Jag är nyfiken och tycker hon verkar vara reko (kanske gör mina hissar en väldigt lång paus på andra våningen?) så jag hoppas hon får stanna.

Även om hon konstaterade att jag luktade "skumtomtar" idag.

Inte så ljusbrun.

Grovarbetare 1 kommer in på mitt kontor.

Du ser annorlunda ut, har du gjort något med håret?

Grovarbetare 2 kommer in och synar mig länge innan han säger något.

Det är håret, har du gjort något?


Min definition av ljusbrunt är alltså inte förenlig med hårfärgningsföretagens.

"Vi får höras en annan kväll"

Lite bittert är det att få Frankrikesms som undrar om jag är vaken så det går att ringa, och jag tvingas säga att jag måste sova.

Vilken tur att jag gör som Chilò.

Hösten 06 går till historien som den sämsta tv-hösten någonsin.