Jag äger faktiskt en hårvåfflare.

Igår kväll fick jag nys om att Ches kompisar kallar mig för.... Våfflan.

VÅFFLAN?

I See the Right Choice but My Heart is Filled with Dread

Jag har tumlat runt bland lakanen och skakat liv i t610ans display för att se om inte klockan slagit morgon, ett dussintals gånger. Stressen piskar, piskar och får tankarna att virvla runt, runt vilket leder till att jag drömmer helt otroligt vrickade drömmar. Så inatt var jag på ett nöjesfält utanför Paris. Jag spatserade runt med Niklas bland en massa tonårstjejer som låg till hälften nergrävda i sanden och inväntade vår dom. För den som vi ansåg hade snyggast ögonbryn vann hela grenen och kunde gå vidare till nästa. Vi valde en tjej med benprotes. Sedan förflyttades hela nöjesfältet till en internatskola där allt blev betydligt otrevligare. Han den där Niklas visade sig vara ett riktigt schvin. Jag blev anklagad för att ha mördat en professor som var misstänksamt lik Patrick Dempsey. Erika var med också. Vi skulle läsa någon kurs i engelsk litteratur. Det du Erika.

Hello Future Goodbye Past.

Ikväll skulle jag ha varit helledig. Druckit te. Slickat i mig rostat bröd och pillat bort de hårda, beska apelsinmarmeladbitarna. När ingen såg skulle jag ha smetat på tjocka lager av den söta, släta aprikosmarmeladen. Och njutit. Blivit skrattad åt, skrattat med och berättat. Lyssnat. Framförallt skulle jag ha slappnat av.

Istället knackar jag förvivlat på tangentbordet och räknar minutrar. Stresshundarna flåsar mig återigen i nacken. Allt är med andra ord precis som vanligt. Jag lär mig verkligen aldrig.

It's Quiet and Peaceful in this Emotional Nirvana Blue

Frustration.

Varken kaffe eller Perishers hjälper.

Jag vill hoppa sönder alla telefoner. Kasta datorn i golvet. Tappa ner tvn från balkongen. Låsa dörren och spola ner nyckeln i toan. Konstigt nog känner jag mig fångad. Vilse i en återvändsgränd.

Och getingåret vägrar ta slut. Getingarna vill sitta mellan mina händer på tangentbordet. T och W är speciella favoriter. De älskar att jaga mig runt lägenheten (getingarna, inte T & W). De följer med ut på balkongen och försöker bygga bo bakom mina solglasögon. Framstår jag som mer tasty för att jag kryddar tet med honung? Eller smörjer någon in mig i honung om nätterna? Antagligen avsöndrar mina porer ett delikat honungsos.

Posten är störande. Telefonen kväver. Jag vill bara vara. Kan jag inte bara få vara. Till och med kaffekokaren gör mig irriterad. Jag börjar gråta av att läsa om Danielsson och kidnappade Natascha. Paris förhatliga video verkar full av dolda budskap som alla gör mig känslosam och tårögd. Världen konspirerar. När ICA-tjejen ler fånigt vill jag kasta en yxa i ryggen på henne. Varför ler hon nu plötsligt? Vi hatar ju varandra.

Pmsen har talat.

För övrigt har vi ingen åsikt.

När jag får syn på Piratpartiets tält vill jag instinktivt gå fram och lyssna till deras strålande politiska åsikter. Och avsaknaden därav. Igår upptäckte jag nämligen ett stort hot till PP: Jongleringspartiet. I mina ögon är Jongleringspartiet, som vill verka för ökad jonglering i samhället, ett värdigt substitut till Piratpartiet. Deras uttalanden om att "ingen skall förnekas sin rätt till att jonglera" tycker jag är speciellt tilltalande. Jag tycker absolut att vi ska skriva in jonglering i läroplanen. Självklart ska jongleringsutrustning vara avdragsgill. Lysande idéer!

Skämt åsido, i högstadiet gjorde mina kompisar och jag narr av Guds Rikes Ufo-Parti. I år faller lotten på PP och JP. Jag tänker rösta blått. Väldigt blått.

Vem, sa du?

"Du är ju sådär norrländsk och lugn du vet. Jag tycker att det är något så rofyllt och lugnande med din dialekt."

Det var ungefär då jag satte tet i vrångstrupen.

Ce parfum de nos années mortes

För första gången på länge kan jag luta mig tillbaka och njuta av den mullrande åskan. Mäktigt. Lugnande.

Söndagsmusiken levereras av Noir Désir. Mer vemod i Le vent nous portera.

Pendant que la marée monte,
Et que chacun refait ses comptes,
J'emmène au creux de mon ombre,
Des poussières de toi.


Le vent les portera,
Tout disparaîtra,
Le vent nous portera.

Marc Lavoine & Quynh Anh - J'espère

Tu mets du rouge sur ta figure,
Je mets du baume sur mon cœur.
J’espère, j’espère, j’espère oui, j’espère,
C’est mon caractère,
J’espère.

Älska.

And the Sun Was Wondering If it Should Stay Away For a Day

Det fina med att ha wireless i lägenheten är att det är möjligt att jobba från balkongen. Åtminstone står det så i alla teoriböcker, verkligheten är inte lika rosaskimrande. För det är bara när solen skiner som jag kommer på den geniala idén att plågsamt balansera på en alldeles för hård pinnstol som är utplacerad rakt ovanför en vältrafikerad genomfartsväg mitt emot ett mindre studentghetto, samtidigt som jag ska försöka uppehålla någon slags koncentration. Och när solen väl skiner är det förstås omöjligt att urskilja vad som gömmer sig bakom den spegelsvarta laptopskärmen. Vilket inte får mig att sluta försöka.

Så jag skriver i blindo. Solens ultravioletta charm är svår att motstå. Trafiken forsar förbi i jämna strömmar och jag får sällskap av gnisslande bussar, polisbilar och gatusopare. De nya nollorna skränar, klättrar upp på tak, sparkar sönder datorer och spyr. Koncentrationen har jag inte sett skymten av. Skam den som ger sig.

Dagens trubadur

Thomas Fersen - Deux Pieds.

Je suis désolé (Jag är ledsen)
Je n'ai que deux pieds (Jag har bara två fötter)
Franchement désolé (Verkligen ledsen)

My Deepest Concerns Will Stay Buried and Unspoken

I en perfekt värld hade jag haft en SEZ610 i fickan nu. Eller en liten samsung.
Om världen vore perfekt.

En vit häst tack?

Tisdagmorgon.
Lattefrukost på säng.
Tack, mumlar jag och gräver mig ner djupare under täcket.
Jag börjar bli bortskämd.
/Frk prinsessa.

Nageltrång, huvudvärk & piratsvärd.

Förnedrad av två tår.
Sviken av en Treo.
Underskattad av Piratpartiet.

Att du någonsin får nåt gjort!

Fröken "tahundrafaktoreribeaktande vid varje beslut", that's me.

You Are My Brother and I Love You - May All of Your Dreams Come True.

Hey syster, du får ett ex av skivan när allt är klart. Lyssna på den här låten, vad tycker du om den? Va? Och denna, vad tycker du?

Så har det låtit de senaste åren. Lillebror skickar tunga, arga låtar med distade gitarrer, smattrande trummor och framvrålade texter som jag troget betygsätter. Skulle det inte vara bättre om man liksom... hör vad ni sjunger? är min vanligaste kommentar.

Lillebror är kreativ åt det musikaliska och artistiska hållet. Jag föredrar att arbeta med ord. Som alternativ till bandets nya namnval: S p h e r e S i g n s,* skulle jag vilja flagga för eminenta ord som molntuss, bergsknall, passionsfruktsknutte och fotogenlampa. Alla klängvänliga, raffinerade och, framförallt, fullt begripliga.

Lillebror & the C Street Band?

*Final Fantasy-vibbar någon?

Fredag.

- Men jag har inte studentleg med mej. Inte id heller, så jag lär inte komma in alls.
- Joo, hur gammal är du då? 18? 16?
-.. 25.

Joyeux Anniversaire!

Så min alldeles egna födelsedag råkade infinna sig under festivalveckan. Fast jag skjuter upp den tills efter festivalen, påpekade jag för alla. Så egentligen fyller jag inte år nu, bara så ni vet. I vanliga fall började vi jobba i festivalbyrån vid 9, men den morgonen hade jag inte morgonskiftet och tänkte att jag skulle få sova ut. Äntligen. För sömn är liksom en bristvara när man festivalar sig. Sömn och varma duschar. Och hade jag haft telefonen avslagen skulle åtminstone en av två önskningar ha infriats. Nu blev det inte riktigt så; och det är jag ju glad för - såhär i efterhand.

I födelsedagspresent fick jag en kladdkaka, två maskrosor i ett vattenglas, ett paket Yogi cinnamon spice, ett vykort, en frukostpåse, en grattissång framförd i olika stämmor (jag är mäkta imponerad), en väldig mängd grattis-önskningar och en konsert med ett av favoritbanden. Konserten fick jag förstås inte i present, även om min stora dag var en bidragande orsak till att jag fick sluta mitt skift i receptionen lagom till insläppet, men samtalet jag hade med artisterna efteråt blev så mycket muntrare när vi kunde tävla om vem som blivit mest uppvaktad. Och jag menar, två maskrosor - slå det den som kan.

Tack för all uppvaktning alla, ni är bäst.

Avkopplingsland

Ibland får jag storhetsvansinne och misstänker att hela världen kretsar kring mig.

När sedan hela Linköping blir bredbandslöst (betydligt fler än artikelns 100 personer som drabbades) så fort jag planterar mina trötta adidasklädda fötter på Linköpingjord, blir jag övertygad om att mina misstankar hela tiden varit bekräftade. Det klart att alla Linköpings bredbandsleverantörer gjort upp om att bojkotta MIG. Nu kommer hon snart grabbar, dra ur kablarna nu, jag räknar ner, tre, två, ett - Dra!

Jag lämnar Linköping i ett bredbandskaos och återvänder till ett annat. Some things never change.

Kanel i luckan

Ny favorit som jag tipsar alla om är Yogi Tea.

Jag vill rikta ett stort tack till Nelly och Yogi Cinnamon Spice för att de gjorde min vistelse bland kalla sovsäckar och publika duschar mer uthärdlig.

Flames to dust, Lovers to friends
Why do all good things come to an end?

Hemkomsten

Tanken på att aldrig mer campa i hela mitt liv, får mig inte direkt att deppa ihop.

Svintrött. Oduschad. Ihoptrasslad. Koffeinberusad. Nerkyld. Osammanhängande.

Ankomsten

-Hur är det utanför festivalstaden?
-Jadå, det är jättebra, en trevlig överraskning, nästan inga mygg o det är varmt.
-Det är bra det är jättekul! Du får nog vänta där ett tag. Vi kommer inte än på ett tag.

Sibyllan är stängd
Bänken är hård
Alla stirrar på mig
Colan kostade 17 kroner, Hutlöst
O nu är det mörkt.

Orolig eskimåmor några minuter senare efter samtal med döttra sin som sitter utanför en stängd Sibylla och dricker cola: om hon skickar någon annan att hämtar dig, hur ska du då kunna veta om du kliver in i rätt bil?

Men jag har ju tågen till sällskap, det är ju kul

Glissant des ailes sous les tapis du vent

Nu drar skogshuggarshortsen och jag iväg på festivalcamping.
Hej!

Eller kanske småländska skogshuggare?

BankM är propert bankklädd i slips och kavaj när jag möter honom i bredbandshuvudstaden. "Vad är det för SHORTS du har på dig?" väser han och glor på mina jeanstygsklädda lår. "Vaddå?" säger jag förvånat och fingrar lite på tyget. "Ja," fnyser han, "de ser ut att höra hemma hos en norrländsk skogshuggare."