Vad sägs om en tesked Italiensk goth till kaffet?

EVENEMANG
Lacuna Coil
2006-10-28, 19:30
Klubben

Italienska gothrockarna Lacuna Coil till Fryshuset.


Källa: Fryshuset


Får jag säga BUHUUU?

Badly Drawn Boy.

När jag inser att sötaste killen (inte särskilt mkt skit under naglarna och helt okej ögon, saknar dessutom helt ölmage) på jobbet är född -84 får jag genast ålderskrämpor. Gör det inte lite ont i ryggen, tänker jag och skruvar på mig i min stol (borde jag kanske inte ha tackat nej till de ergonomiska handledsskydden jag skulle få prova gratis i en månad?). Och när en kollega i förbifarten nämner att 84an varit med ända sedan det mindre företaget gick in i det större företaget, vill jag ställa mig upp och protestera. Han har ju knappt tagit studenten, vill jag säga. Hur erfaren kan han vara? Han är ju hela tre år yngre än mig, och jag känner mig ju fortfarande som femton större delen av tiden. När jag snubblar fram och nästan krockar med kylskåpet i fikarummet (det är lugnt, det är lugnt, hojtar jag till och ler generat för att lugna alla och visa att jag inte bröt nacken i alla fall) och inte riktigt vet var jag ska göra av armar och ben så känner jag mig knappast äldre än sju faktiskt. Särskilt mycket har jag då inte utvecklas sedan jag fyllde sexton. Måhända har jag blivit mer självkritisk. I alla fall så straffar jag tyst 84an genom att vägra att hälsa på honom när jag möter honom i korridoren. Istället blir jag förskräckligt intresserad av kopiatorn och datakillen som är på besök från Norrköping. Som sagt, mentalt har jag ett barns mognad.

Nästan som Idol.

I bilen ipodar vi Olyckskraxande Ekdahl och Sashafavoriten Liv K. Bästa stationen är 93,1, säger han och ser lycklig ut över att den Usa-importerade fmsändaren fungerar. På café 60 fikar jag en pecanpaj och hetsar i mig en halv latte innan det är dags att kasta sig iväg igen. 100 kronor vinner vi på triss och det firar vi genom att köpa nya lotter. Där tar turen slut. Efter underbara kinesnudlar utanför stan får jag trängas bland kissnödiga femåringar för att komma åt en eftertraktat toalett. Ur vägen, kraxar jag och armbågar mig fram tills de blonderande mammorna kastar mördande blickar efter mig. Jag pekar förtvivlat på mitt likbleka ansikte och lyckas förklara att jag måste spy. Då ser de snällare ut och jag inbillar mig att jag genast mår lite bättre. Men när jag återvänder till matserveringen och sjunker ner på min stol tar kycklingoset nästan kål på mig och jag stirrar blint ner i tidningen han bläddrar i. Ut, nu, väser jag och drar med mig honom ut i kylan. För det är kallt. Svinkallt. Vintern är här.

Aura, Fourme d'Ambert och Kung Oscar

Mina planer for helgen var enkla. Shoppa, shoppa, shoppa. Byxor och trojor skulle jag ha. Och visst shoppar jag. Tre linnen, tva blommor och lite klader till en bla ipod. Trojorna lyser med sin franvaro. Byxor finns det inga jag vill ha - forutom i bannlyst jeansmaterial forstas. Stormen ser jag inte mycket av. Istallet aker jag pa en forkylning, avnjuter ett par hemmalagade proffs-lattes, viftar hejvilt med mina rabattkuponger pa Burger King och provkakar indiskt. En troja hittar jag tillsist, en gra koftliknande sak i mjukt mohair. Via djungeltrumman far jag hora att Donken i Ryd blivit bombhotat, vad ar det med donken i ryd som uppmanar till civil olydnad?

Blomstertjejen ger mig skotselrad och jag forsoker overtala henne att det ar tillrackligt kallt for att blommorna ska foraras med lite varmande papper, men det ar inga minusgrader, havdar hon bestamt trots att min rinnande nasa och stelfrusna hander talar annorlunda.

Sometimes I Wanna Call You But I Know You Won't Be There

På bussen sätter jag mig bakom en farbror vars hår och kläder är indränkta i en sur doft av tobak, pipa och gammal olja. Doften får det att hugga till i magtrakten och jag minns. Morfar.

30 gb skitmusik.

Krampaktigt håller jag i Ches creativespelare och tänker vad mycket enklare livet vore om jag ägde en ipod. Den lånade mp3spelaren och jag kommer inte överens. Jag kämpar och trycker och försöker febrilt få den att förstå vilken låt jag vill att den ska spela, men det märks att vi liksom inte pratar samma språk. Oavsett hur mycket jag bönar och ber om låttval så vill den helst skippa precis den låt jag vill höra eller, ännu hellre, stå och gnaga i något idlarläge som bara Che begriper sig på. Så fort jag ska fram med mina fingrar och trycka så strejkar den och vi står där och viljebrottas. Den är vidrig. När jag väl får den att spela någon låt så är det förstås Ches playlists som drar igång. F-r-u-k-t-a-n-s-v-ä-r-d-a. Hives, Supergrass, Mano Chao och Division Laura Lee varvas med Kanye West, Eminem och diverserapartisteringenhörttalasom. Jag blir frustrerad och klickar nästa, nästa, nästa, nästa tills spelaren går in i sitt mys-idlarläge igen.

Jag vill verkligen ha en mp3spelare. Nu, nu, nyss.

I Like You a Whole Slice.

På mitt jobb är vi fyra tjejer och en sådär 150+ killar. Under anställningsintervjun påpekades vikten av att tjejerna på avdelningen har skinn på näsan och vågar käfta emot. Jag har hört det så mycket nu att det faktiskt börjar bli uttjatat. Du ska inte ta så allvarligt på allt vi säger, får jag höra när jag slår mig ner för att luncha bland ett tiotal elektriker och rörmokare med oljiga snickarbyxor och skit under naglarna. Here we go again, suckar jag tyst inombords och klistrar på mitt ansträngda leende. Såhär efter examen är det till min stora nackdel att jag ser så förskräckligt ung ut. Och det är tröttsamt att folk inte verkar kunna ta mig på allvar. Jag är van, skulle jag vilja säga. Jag är med på era noter, jag vet hur världen ser ut. Skulle jag ta illa vid mig för att ni kallar min föregångare för bombade Beirut? Jag har inga känslomässiga band till människan, har aldrig träffat henne, varför skulle jag bry mig? Skulle jag ge er en moralpredikan för att ni skämtar om städtanterna? Jag är tacksam för att ni är bekymrade över att jag har så kort tid på mig att komma in i min uppgift, faktiskt är jag själv ganska bekymrad över vad jag har tagit på mig, men till skillnad från er så vet jag att kapaciteten finns där. Så ge mig en chans. Låt inte mina blå förvilla.

What About Robban Broberg?

Idol-Linda:

- Jag kom i kontakt med rock ganska sent, första rocken jag hörde var Robert Wells Rhapsody in Rock.

Hahahahahha! Fenomenalt.

På min sammanställning över svenska "rock"-klassiker kommer med andra ord Robert Broberg och Thomas DiLeva ha framträdande roller.

Unzip My Body, Take My Heart Out.

Totalt genomäcklig vaknar jag upp på tv-soffan. Oduschad, oborstade tänder, klädd i jeans och tröja och med smink utsmetat runt ögonen. Fräscht. Conversen (jag som för något år sedan bedyrade att jag aldrig skulle äga ett par), ungefär det enda jag lyckats sparka av mig, står parkerade nedanför soffan bredvid en halvöppen mobil och ett par hörlurar.

I min garderob råder totalt kaos. Filen och mögelbrödet springer snart ut med sig själva. Tvättkorgen är på väg att spricka. Mp3spelaren död och bankkontot gapar tomt. Jag har tusen missade samtal på mobilen och en inbox som påstår sig vara överfull. Kravbrev från biblioteket och räkningar att betala. Mitt liv är försummat. När jag slår på datorn blir jag överfallen. Vad gör du? Det var inte igår. Berätta, var har du varit?

Jag har administrerat och kalkylerat, säger jag då. Löner och budgetar, projekt, bokslut och fakturor. Min överhettade hjärna blöder och jag är odräglig att ha att göra med på ett personligt plan. Förlåt.

RIP MuVo

Nu var det sex minuter sedan min Creative MuVo dog. Helt på eget bevåg bör tilläggas. Det är även tredje gången jag skriver om detta inlägg.

Nu står jag alltså helt utan musikapparat i öronen. Så sent som igår tjatade jag om att jag vill ha en iPod nano. Valet står nu mellan en ipod och minneskort och lurar till telefonen. Pengar på kontot är fint. I could get used to it. Nackdelen är att jag numera traskar runt med trött zombieblick. Jag borde lägga mig runt 22 om kvällarna. Borde. Då skulle jag få åtminstone sju, och inte runt fem - som nu, timmars sömn.

05:53

Tydligen får vi tidningen klockan 4. Huh.

Sushi For Beginners.

Bland det roligaste med att ha Eskimåmor på besök är att släpa med henne på olika aktiviteter så att hon får uppleva nya saker. Igår fick Eskimåmor prova på att äta Sushi. Från att aldrig ha tagit i ett par kinapinnar blev hon snart ett proffs på att sprätta soya och ris omkring sig. Jag vet inte om hon kommer att äta Sushi igen på eget bevåg, renstek är liksom enklare att tillreda, men hon gav det betyget mycket väl godkänt. I alla fall som sällskapsmat, tillade hon. Och det klart, när karlarna kommer in vrålhungriga från älgjakten är kanske inte Sushi det första man bjuder på. Modemland har sin egen charm.

Lök och löjrom.

Om mina ben hade varit några cm längre hade jag nått ner perfekt till tramporna på Ches cykel. Som det är nu får jag balansera på tåspetsarna. Eskimåmor fladdrar långt där framme på min gamla röda som är fullproppad med IKEA-varor. Vi ska toasta, vina, fira. Bedöva nervvraket.

Sorry For Blaming You.

För att skingra tankarna.

Vow.

Måste sluta piska på mig själv. Efter allt, allt, allt, så tvivlar jag.

Allt blått är blått. I vissa stunder ser jag det så klart för vad det är. Jag uppfylls av någon slags salig tacksamhet som sprider värme genom hela min kropp och letar sig fram till själen och utövar tappra upplivningsförsök. Jag som varit tom, död, fylld till bristningsgränsen av en stor svart ångest. Livet ändrar sig plötsligt radikalt och jag undrar vad jag gjort för att förtjäna det?

Jag är feg och vill skygga undan stora förändringar. Trots att jag snurrat in mig så skickligt i det svarta ångestmolnet och dagligen matat det med förskräckelse, rädsla och oro, tillåts jag inte leva kvar i den mörka tryggheten. För det är en trygghet. Var.

Plötsligt måste jag leva. Och det är oerhört skrämmande. Och stort. Och jag undrar, varför jag?

And I Hate it.

Mitt liv har förvandlats till en enda lång go-see.

Jag känner mig som en av Taras supermodeller. Nya kläder, nytt smink, ny frisyr, ta i hand, sälja, sälja, sälja.

Francis Cabrel - Petite Marie

Jag är uppslukad av ett svart hål. Grinig, less, sjuk. Håll till godo med en låt. Den är bra.

In My Weakness I have Lost Faith.

Idag fick jag en oväntad snyting av Svenska Kyrkan. En rak höger. Häpen is the new me.

Svenska Kyrkan i all sin mossighet verkar särdeles nöjda med sin lilla ankdamm och slår blint åt alla håll med stickor och pinnar för att hindra att någon kommer fram och skvalpar om i hinken.

Men jag tror hela järngänget där på svenska kyrkan skulle vara lyckligare om de helt enkelt fick konvertera till islam. Innerst inne är det nog det de vill. Jag tror det.

Nej, jag är inte bitter. Jag försöker verkligen att inte vara bitter. Bittert är inte snyggt. Så nu ska jag sätta mig ner och fundera över Svenska Kyrkan. Och präster med utåtstående tänder. Vi kom åtminstone överens om att vi inte var överens. Och att vi båda hade utåtstående tänder.