And Fade Away the Shadow of Your Face

Ibland är allt så rosaskimrande och livet så fint att leva att jag dansar gatan fram och ler mot alla jag möter. Det är då jag tror att jag har tagit ett steg på rätt väg. Och att det faktiskt finns en väg som är mer rätt än någon annan.

Men jag skrämde nog brevbäraren. This is Sweden. Du kan faktiskt inte HJÄLPA en främling att plocka upp de saker han tappat. Inte om du har allt förstånd i behåll. För då visar du att du bryr dig. Och detta är Sverige. Här är vi coola.

Four Things Selon Moi

Che din quisling. Hej och Hå.

Four jobs I’ve had in my life
Florist
Campingvärd
Brevbärare
Servitris

Four movies I can watch over and over
The Nightmare Before Christmas
My Own Private Idaho
Stand by me
The Black Stallion

Four places I have lived
Malmö
Le Chambon-Sur-Lignon
Nice
Nyanza-Lac

Four TV shows I love to watch
Gilmore Girls
Surface
Lost
Coupling

Four places I have been on vacation outside Sweden
Korsika
Cap d'Agde
Tyskland
Tanzania

Four websites I visit daily
Google
Aftonbladet
DN
Musiken

Four of my favorite foods
Potatismos med purjo
Västkustsallad
Grillspett
Ostar

Four places I would rather be right now
Segelbåt i Medelhavet [solen skiner naturligtvis]. Elliott Smith & gitarr är med.
Konsert! Gärna Antony eller Liv Kristine.
Skutan, Hudik [godaste glassen, fina människorna].
Villefranche-sur-Mer, med tårna nedgrävda i sanden.

Four bloggers I am tagging
Alla har gjort detta redan. Så sorry.
MC?
Maq?
Petra?
Pecanpaj?
Foxy som är 404 not found?
Stefan?

Utmaning

Utmanad av Deep|ed att berätta om mina ovanor och egenheter:

Du anmodas härmed göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra detsamma och fortsätta kedjan. De ska även bifoga de här korta reglerna i sina inlägg. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar, jag kommer även att gå in på deras bloggar och meddela att de är utmanade.

1) Jag hatar toalettpapper och ryser ända ner i tårna varje gång jag tvingas ta i ett. Vilket jag faktiskt tvingas göra rätt ofta. Mardrömmen är offentliga toaletter där toalettpapperet är gömt långt inne i en låd-rulle och man tvingas fingra, dra och smeka för att locka ut det. Och att krafsa upp en ny toalettrulle är mycket plågsamt. Ni vet sådär skära-i-tallrik-eller-rispa-med-nageln-i-billack-plågsamt.

2) Mina sömnvanor är vrickade. Jag sover någon timme mellan 23-00 och sedan anser jag mig ha fått min sömn. Detta kan lätt driva min omgivning till vanvett. Särskilt när jag sedan går i sömnen av utmattning. Eller snoozar i flera timmar för att jag inbillar mig att jag ska gå upp kl 4 och plugga. Däremot kan jag gå upp klockan fyra och glo på en film. Krypa ner i soffan när det är mörkt ute och bilarna knappt börjat rulla. Då trivs jag.

3) Jag är ett kontrollfreak utan like. Försöker ha stenkontroll över mig själv men är alldeles för spontan för att det ska fungera särskilt bra. Det går nog lite hand i hand med att jag har svårt att släppa folk inpå livet. Vadå dela med mig? Det har väl inte du med att göra? Sparkar reflexmässigt bakut när någon ger mig beröm och tänker alltid ut katastrofplaner där jag ritar upp nattsvarta scenarion. Just nu klurar jag på personlig konkurs.

4) Jag är övertygad om att ICAs kassörskor, som kan se så oskyldiga ut, är en sammansvuren, manipulerande och tjejilsken sekt som vill lura mig på pengar. "Jag köpte de fula, jättebesprutade ELDORADOTOMATERNA, såg du det?" Därför gnuggar jag lyckligt händerna när jag får gå tillbaka till ICA och skälla ut en surmulen kassörska för att hon tog betalt två gånger för mitt bröd. Eller trodde att jag köpte 33 plastpåsar. WAR! Maxis självscanning kom som en present från ovan. Plötsligt behöver jag inte betala mer än varorna kostar. Praktiskt.

5) Att skjuta saker framåt i tiden är jag expert på. Tenta på torsdag? Så bra, då kan jag börja plugga på onsdag. Massor med tid kvar. Måste jag skicka min ansökan till CSN innan februari för att få mina januaripengar? Ok, men om jag skickar brevet den 30:e borde det komma fram i tid? Samtidigt är jag perfektionist. Det går rätt dåligt ihop.

Phew. Jag borde ha nämnt som ovana att jag skickar sådana här saker vidare. För nu utmanar jag:

Stefan
The mad man
Che
Pecanpaj
Jobov

Haha!

Spanning Acres Crashing Breakers

Esteban till sin klass: "Och så ser ni till att bryta den här trenden nu, det är fruktansvärt vilken anskrämlig tentastatistik den här kursen har, det är 80% ut på en gång bara - poff. Man ska inte behöva gå upp en sju tio gånger på den här tentan och skriva sju poäng [av 48, gränsen för G går vid 24], varje gång. Då har man liksom missat vad kursen handlar om. Frågar vi vem som helst på stan så kan de pricka in en tio poäng rätt. Nej, det är skamligt, och nu säger jag det till er, det är dags att vi bryter den här trenden nu - hör ni det?"

Lånad kunskap

CSN är snälla och beviljar mig ny återbetalningstid: 22 år. Jag hade helst sett att jag fått maxtiden på 25 år (annuitetslån, det du Esteban!) men jämfört med min tidigare återbetalningstid på sju år (dvs nästan 30k/år), är jag rätt nöjd med mina 22. Så när jag är 46 ska jag alltså vara skuldfri. Det är nio år tidigare än Che. Nio år senare, år 2037, fyller nämligen Che 65 och då avskrivs hans skuld automatiskt eftersom han har sin skuld i det gamla CSN-systemet.

Slutsats: Jag har ännu inte börjat betala av min skuld. Jag har inget jobb och studerar fortfarande med studiemedel. Che å andra sidan har betalat tillbaka på sitt lån under hela 2000-talet. Ändå är jag skuldfri nio år innan honom eftersom han egentligen aldrig blir skuldfri. Spännande! Sedan har vi ju räntan att ta hänsyn till också förstås.

I'll Tear You From the Ceiling

Kylan släppte sitt grepp om Linköping tillsist. Idag har solen strålat och vi närmar oss plusgrader med stormsteg. Äntligen!

Kompis I ringde och fick mig att byta ut min pluggdag mot en shoppingrunda. Trots att jag inte har pengar att "shoppa upp", och trots att jag vet att det kan tära rätt bra på psyket att shoppa runt med kompisar som har välbetalda jobb, kunde jag naturligtvis inte motstå att träffa kompis I. Så medan kompis I stod i provhytten med fem par jeans och tre läckra koftor, stod jag själv och fingrade på en mjuk reatopp för 49,90 som satt som smäck på min kropp. Enda felet var ju att jag inte behövde den där toppen. Inte egentligen. Fem hela gurkor var den värd, och fem gurkor kan jag leva på rätt länge. Så toppen fick hänga kvar på sin galge och vänta på ett par andra flinka, rikare, flickfingrar. När kompis I adderade ytterligare en tröja till sin kollektion blev det hela så bisarrt, våra perspektiv är så olika, att jag brast ut i gapskratt och gav henne en stor kram. Jag kan åtminstone vara glad för hennes skull.

Phantom Agony

Expressens "Ung och nollklassad" gör mig deprimerad. Orkar inte ta in mer negativa rapporter från arbetsmarknaden. Okej, det finns inga jobb. FINE.

Sol, vind och vatten.

Se bara vilken fantastisk start jag har fått på veckan:

Tadaa! Ett par vantar som skyddar mot dragiga lokaler, en alldeles för dyr, bajsbrun kalender som är tänkt att städa kaoset ur mitt liv, en grön markeringspenna eftersom den rosa alltid försvinner, en rosa kladdlapp och så en seg och lätt tentaångestsframkallande bok att läsa.

Lägg till ett par bilköer, två upprop, ett diagnostiskt prov, en kesobaguett, en väldig massa ISK-personer och så en E på strålande humör, så har vi en rätt trevlig måndag.

Så godnatt världen! Nu ska jag skjuta mardrömmar.

Om blod och nattsvart död.

Nattetid är jag avklädd och sårbar.
Då viskar drömmarna giftiga ord i mitt öra.

Frozen to Myself

Lördagens pulkåkning blev en fruktansvärt kall upplevelse. Värst var det för fötterna som snabbt förvandlades till två förfrusna isklumpar. Jag försökte förtvivlat värma dem över grillgaller och korvångor och fick ta emot många fina "hallå är inte du från Norrland-kommentarer". På hemvägen var jag så nedkyld att jag fick pausa och springa in på lill-konsum för att suga åt mig lite värme. Men lilla vännen, hur är det med dig? utropade kassörskan bekymrat när jag kastade av mig skor och vantar och började hoppa runt som en galning bland Cornflakes-paket och apelsiner. När jag förklarat att vi åkt plastsäck i backarna tyckte hon det var en finfin idé att jag stannade kvar en stund inne i värmen, så jag log det mest charmerande leende jag kunde uppbåda och började gymnastisera mina frusna tår; alltmedan kassörskan tog emot kunder och berättade otäcka historier om barn och pulkåkning.

Alltså: Barn i pulkbacken.

Dä ä bar å åk

prognos - Utsikter till söndag kväll Moltäcket lättar på många håll, men till en början kan det vara snöbyar vid ostkusten och väster om Vänern i samband med frisk ostvind. I kväll avtar vinden och snöbyarna upphör. I natt lokalt 15-20 minusgrader i klara områden. I morgon klart på flera håll, men dimmoln kan förekomma. 7-12 minusgrader. Utfärdad: 2006-01-21 kl 13:08.

Och jag ska åka... PULKA?

Recept på lyckad dag

Kaffe, vanilj, grädde och kanel.
Intages gärna i sällskap av ytterligare en kopp.

Take Me Off the Parade

Sugs upp av vimlet och blir en i mängden av alla märkesjeans och plastiga leenden. Alla verkar entusiastiska och otroligt självsäkra, men ibland glimmar förvirringen till i ett par blå ögon och avslöjar falskspelet. Och det spelet har vi alla lärt oss att bemästra. Till perfektion. Nu bygger vi ogenomträngliga fasader i sömnen.

Tack och lov att jag ser ljuset i tunneln. Jag känner mig bara trött och gammal bakom mitt ansträngda skratt. Saknar verkligheten.

Lilla C3an

Nu är det dags.

Anledningen till att jag inte har något körkort (well, en av dom, kostnaden är också ett smärre problem med tanke på mina 140 gurkor), är att synundersökningar triggar min olust så starkt att det kan liknas vid rädsla. Varför vet jag inte, jag ser ganska perfekt, men skulle jag få glasögon vore det heller ingen katastrof.

Första gången jag tvingades göra en synundersökning var i mellanstadiet när jag precis kommit tillbaka till Sverige. Jag var plötsligt en främling i mitt eget hemland och det mesta tedde sig förvirrande. V tröstade mig när jag grät okontrollerat över något så banalt som att tvingas iväg till skolsyster för att kolla syn och hörsel. Och där föddes den. Min skräck.

Men som liten blåögd jäntunge från norrland på vift i hottentott-land hade jag växt upp med läkare och sjuksköterskor. Jag knaprade malaria profylax varje vecka och genomled regelbundna hälsoundersökningar där jag vaccinerades mot än den ena åkomman och än den andra. Rädslan fanns där ändå; och i gymnasiet firade jag slutet på de obligatoriska skolsysterbesöken. Nu har jag inte tampats med någon synundersökningsskräck på så länge att jag inbillar mig att jag skulle drabbas av en total black-out och inte se en enda bokstav om jag utsattes för den idag. Och ändå förstår jag inte vad som är så hemskt. Vad är det värsta som kan hända?

Oavsett var jag hamnar i framtiden MÅSTE jag ha ett körkort för att inte bli galen när jag väl är i obygdens Norrland. Så trots synundersökningar, nya övningskörningsregler och kostnader måste jag nu alltså ta tag i det hela. Det har blivit dags att döda min light-fobi.

Happy, Happy Student

En gurka kostar ca 10 kr på ICA maxi. Jag kan alltså köpa nästan 140 gurkor/månad. Då har jag även råd med en säng att sova i när jag blir trött och vatten att skölja ner gurkorna med när jag blir törstig.

Förhoppningsvis får jag jullönen snart.
Då kan jag köpa några paprikor också.

What If the Lights Go Out and Maybe

No horror movies for me please. Nej, jag är löjligt lättskrämd. Efter att ha sett The Exorcism of Emily Rose, som inte ens var läskig, skrämde jag upp mig själv alldeles förträffligt och såg plötsligt demoner och spöken i varje hörn. Tillsist, och jag är alltså grymt stolt över att vara så macho, ringde jag min moraliska support-avdelning 30 mil bort för att våga mig ner för trapporna. "People say that God is dead, but how can they believe that when I show them the devil" liksom. När jag lade på telefonen visade klockan 23:23 och mobilen blinkade och talade om att vi minsann hade pratat i exakt 23 minuter och 23 sekunder.

Hick.

Min fiende numero uno

Att slöa är inte så lätt som det låter.

Inte med en stresspuls som ligger i halsen och hamrar sig en tunnel till Kina. Det borde finnas kurser i sådant: Konsten att slöa 5 poäng.

För stressen har blivit en del av mig. Och den sover aldrig. Någonsin.


Men jag gillar i alla fall mitt fönster.

Pucko

Imorgon ska jag vinna VM i att slöa. Och dagen efter det. Och sen igen.

In a Phrase to Cut these Lips, I Loved You

Jag är usel på att planera och lider ofta av sömbrist. Igår natt hann jag inte med någon sömn alls, och jag tentade med en rock av vibrerande trötthet kastad över mina axlar. Mitt fokus hickade stundtals till och förlorade sin skärpa, och jag kände mig bortdomnad som om jag egentligen befann mig någon helt annanstans och spanade ut över campus genom ett igenimmat periskop som någon gett en plötslig knuff. You've all passed! sa läraren och jag undrade om jag somnat, eller vad hände?

Tvingade i mig en torr baguett och en cola och sen köpte jag en cola till för att orka med resten av dagen. E manövrerade mig med silkeshandskar och fick mig att följa med på ett fyra-timmarsseminarium där jag satt och svajade på stolen och drömde om att spy. När Esteban frågade mig något lyckades jag pressa mig tillbaka in i min manglade kropp tillräckligt för att mumla något halvt obegripligt till svar. Särskilt mycket klokare av just detta seminarium blev jag dock inte.

Hemma med mat i magen kände jag mig bisarrt nog, åtminstone för en stund, maniskt pigg. Först när jag krupit ner i soffan fångades jag helt i trötthetens nät. Rännilar av trötthet kom porlande tillbaka in i kroppen och ankrade så småningom en boja, som krävde ensamrätt på alla smärtnerver, runt mitt huvud.

Idag har jag en kropp som skriker efter att sprängas upp i atomer. Tydligen påstår mitt horoskop att jag nog är lite trött och borde ta mig lite frisk luft. En annan gång, tänker jag och sätter mig ner för att skriva en hemtenta med deadline ikväll.

Trendigt.

Misha i julklapp från mina brorsdöttrar.
Han hatar den.

What a Wonderful Caricature of Intimacy

Nu ekonom igen alltså?
Hjälp, jag vet inte om jag minns hur man ska uppföra sig bland glamourfolket.

Detta blir spännande. Bäst att spara ut naglarna igen. Så jag passar in. Hejdå slashasslisk och välkommen högklackat.

Skål för fantasin

Vill se.

You're a Regular Decorated Emergency

Imorgon ska jag alltså återse Esteban.

Det ni.

Esteban och jag går way back. Säkert till 2003 eller så, och då var jag ju hysteriskt.. liten. Nu är det alltså dags igen. Universitetet slår upp sina välkomnande portar och jag ska kasta av mig febertäcket och duscha av mig en veckas halsont. Därefter ska jag trängas bland skräckslagna ekonomer som blivit itutade av äldre (välmenande - såklart!) studenter att just denna kurs är så fruktansvärt svår att klara, eftersom läraren, Esteban himself, är omänskligt krävande i sitt tentarättande. Så låter det alltid. Inför varje ny kurs. Och stämmer nästan aldrig.

Imorgon du Esteban. Jag lovar att vinka och le och fråga om du kommer ihåg mig. Men du, det här blir det sista du ser av mig. Någonsin. Det beror inte på dig, absolut inte. Tvärtom har jag njutit av våra små samförstånd kring Cloettas-Fazers räntabilitet och betalningsförmåga. Och kapitalomsättningshastigheten Esteban, åh, minns du den? Nej, problemet är snarare dina soliditetsuträckningar, de är helt enkelt inte lika fascinerande längre. Jag menar, what's the big deal, sådär kan jag också räkna? Så tack på förhand för det G du ska klottra ner på min tenta. Jag är dig evigt tacksam.

Och alltså, Esteban, du borde överväga att trimma dina gråbuskiga ögonbryn, åtminstone så pass att de inte kittlar dig i ögonen? Jag tror att vår ögonkontakt skulle vinna mycket på det.

Idolbild

Min framtida arbetsgivare?

Spegel spegel på väggen där

När jag tänker på framtiden attackeras jag av yrsel och kräkreflexer. Jag är full till bristningsgränsen av hopplöshet och ångest snarare än någon akademiskt införskaffad framtidsförtröstan. Vad vill jag med mitt liv?

Vilka kvaliteter söker jag i ett arbete? Vill jag gå runt på ett kontor i storstan i prasslande byxkjol och nysa damm och sortera papper? Eller vill jag hjälpa svältande barn i afrika eller rädda brasilianska regnskogar?

Att upplysa förvirrade studenter om våra framtidsmöjligheter, måste vara det min utbildning varit allra sämst på. Jag och E undersökte i samband med vår C-uppsats examinerade studenters tankar om sin utbildning. Det som framträdde som mest negativt var utan tvekan den osäkerhet som uppstått efter examen. Vilka kvalifikationer har vi egentligen? Vilka jobbannonser kan vi svara på och vad i hela friden kan vi tillföra rent praktiskt? Kopplingen till näringslivet har helt enkelt varit löjeväckande.

Men tja, jag är ändå nöjd med att ha gått den väg jag gjort. Och eftersom alla påpekar att det ändå inte finns några jobb, borde jag släppa min oro och se till att njuta av mina sista månader som student istället. McDonalds finns ju alltid.

I was Walking with a Ghost

Huvudet dunkar ilsket och min fina, röda tantcykel står begravd under några isberg ute i ödemarken där jag lämnade den för några veckor sedan. Men med Nitin Sawhney och Devandra Banhart i öronen ska jag försöka trippa ner på stan. Min halva av kylskåpet ekar tomt sånär som på en vissen purjo och en skvätt mjölk, så jag ska pälsa på mig och njuta av de 1,4 minusgraderna.

Pappa ringde igår och försäkrade sig om att jag kommit ner ordentligt. Det var väldigt vilka ordentliga vinterkängor du hade på dig när du åkte, sa han sarkastiskt. Jo, det blev lite kallt på tåget, muttrade jag. Ja, jag påpekade det för mamma, fortsatte pappa mässande, och hon sa bara att "de är unga, de har inte lärt sig ännu." Och så är det, man får frysa några gånger tills man lärt sig bara.

Han är rar min käre far. När jag väl inser att jag aldrig någonsin kommer att öppna de femtielva böcker, anteckningsblock och kompendium som jag envist släpar med mig varje gång jag reser norrut, ska jag bli en truly light traveler och ta med mig förståndigt klädombyte istället. Jag har bara svårt för att ge upp hoppet om att jag någon gång ska bättra mig.

Hjärtliga Gratulationer

Med cliparts hjälp hann jag sno ihop en tårta på kvällskvisten. Ingen tårta? undrade MG tidigare idag. Jo! Grattis MG till de 28.

Och grattis till Che också som mumlar något om att inte få en egen tårta. Grattis, grattis!

Into the Blue

Oj, vad hände? Där satt jag förväntansfullt nerkrupen under tv-filten och snorade och harklade och tänkte att nu, nu ska jag se en film som får mig att tina upp. Men två timmar senare, när jag förstummat har glidit ner på golvet och febrilt trummar med foten i backen för att hålla mig vaken, ber jag tyst att Jessica Alba ska bli uppäten av ilskna monsterhajar eller åtminstone ivägskickad till någon avlägsen straffkoloni. För jag är helt klart bestulen på de senaste två timmarna av mitt liv. Och vilken manusmiss att Jessica fick springa runt så lite i sin nyinköpta bikini under filmens andra halva. Snacka om anticrescendo.

You're so Cold, but You Feel Alive

Efter att ha legat raklång i snön och spjärnat emot med tårna för att få ut bilen på glashal väg, hann jag med 7-tåget med två minuters marginal. Tåget var svinkallt och jag kastade av mig skorna och kröp upp i snickarställning med tårna intryckta i knävecken för att undvika total bortdomning.

I Gävle, där jag skulle byta tåg, gick en av mina väskor sönder och jag fick krypa runt i mina jeans och sneakers på perrongen och gräva fram packning ur snödrivorna. Folk stod fastvuxna i snön och glodde som om jag plötsligt sprutat ut fem armar ur skallen. Hu nej, inte kan vi hjälpa den idioten, tänkte de säkert och jag panikade för att jag inte skulle hinna med tåget och bli kvar i Gävle i några timmar och jag var så fruktansvärt kall, så kall. Återigen två minuters marginal. Väl i Linkeboda fick jag åsna på protesbeklädda damers bagage, nevermind att jag knappt orkade med mitt eget, "Oj, du har visst lite packning själv ser jag, men om du bara tar i här och... ". Missade bussen och fick invänta min 5-minuters busstur i 21 minuter och 35 sekunder.

Men home sweet home. Hetvatten på max och jag huttrar av köld i duschen. Har nu varit totalt nerkyld i nästan tre veckor och är ingen lättupptinad isklump. Inbillar mig att jag har små elektroder under huden som ger mig stötar och får mig att vibrera och hacka tänder. Luftrören är igenkorkade och jag feberyrade mig till sömns runt 8 igår. Jag tror kaffe.

2005

Under 2005 har jag bestigit berg och brottats med krokodiler. Jag har fröjdats, ångestbombat, klättrat på väggar och förtvivlats. Framförallt har jag tvivlat. Jag har lekt överarbetande florist, ekonomistuderande med prestationsångest, skoltrött och lat juridikstudent och överambitiös engelska-elev. Jag har stukat hjärnan och slaktat hjärtat flera gånger om.

Under 2006 ska jag skärpa mig.

Så gott nytt år! Nu ska jag hacka gurka och tomater och virvla runt till fransk trubadurpop.