Dagen efter: Luften har gått ur.

Såhär var det.

Jag och Martin travade gatan fram, snoriga och trötta. Jag nedspilld av en McDonaldslatte så jag snubblade fram i sidleds för att så få som möjligt skulle tro att jag hade kissat i byxorna. Nu såg jag mer psykotisk ut. Möjligtvis full. Jag var verkligen nedspilld. Eftersom det var söndag och valdag och vi var på väg till tågstationen så diskuterade vi naturligtvis valet. Martin och jag hade ungefär samma åsikter, så när jag fick syn på en nedtrampad ballong som såg så väldigt övergiven och trasig ut, stannade jag till och drog lite i den. Den här skulle man ta en bild på, sa jag. Den är ganska representativ för hur jag tycker det borde gå idag. Martin höll med. Ja, det skulle kunna bli en mycket talande bild, sa han. Förutsatt att vi vinner förstås. Jag nickade och gick vidare eftersom jag visste att t610:ans kamera knappast kunde urskilja det grusiga V:t bland de omkringliggande stenarna. Martin följde efter, men så vände han och drog upp mobilkameramodellnyare ur byxfickan. Snygg bild, sa ja. Den måste du skicka till mig sen. Så det gjorde han.

Tack till Magnus för den fina inscanningen.

Nu ska jag springa runt på hela avdelningen och skryta lite över min rikskändisstatus jag uppnått tack vare dig, Sasha, konstaterar Martin efter att jag underättar honom att bilden vunnit. När jag undrar vad jag får för pris och om jag kan byta ut min andel till cash eftersom det var jag som bad honom att mmsa bilden till SVD när jag var rädd att min mobil skulle förstöra kvaliteten, blir han tyst ett tag i luren. Hmm, Pris? Ja, du får läsa precis hur mycket du vill i mina SVD (priset är några SVD-nummer) när du kommer på besök. Du får riva och slita bland alla bilagor, ja till och med lusläsa, så länge du vill. Det lovar jag. Jag kan till och med gå med på att du får läsa först! Det var väl ett bra svar? så skrattar han.

Dags att Andas.

Jag tänker inte berätta vad jag haft för mig den senaste tiden. Jag tänker inte berätta. Åtminstone inte allt.

Men jag kan berätta att jag nyfiket följer BankMannens budgivningsprocess. Varje gång han får mäklarsms deppar han ihop och förklarar vad värdelöst livet är. Jag kommer aldrig få min fina lägenhet, säger han uppgivet. Du är för kräsen, påpekar jag och upplyser herr BankMan att det inte är det minsta synd om honom. På det svarar han småsurt att jag borde skaffa mig lite medlidande.

Jag kan också berätta att jag nu äntligen kokat min första kopp kaffe i Rs nya lägenhet. Den är fin. Ljus och nytapetserad. Enda nackdelen är att den inte har någon portkod. Så efter 20 funkar inte överraskningsbesök. Det är en ganska stor nackdel nu när jag tänker på det.

Tillsist kan jag berätta att jag handlade inredningsprylar med hjärtflickan och MC-tjejen. Jag suktade efter Rums fina brickor och röda muggar. Det är mycket rött på min önskelista nu. Hjärtflickan och MC-tjejen köpte massor av prylar till sina bostadsrätter. Jag är inte alls avundsjuk. Much. Men det är mycket lägenheter på gång nu. Vi tar farväl av studentlivet och slussas in i nästa lucka.

Något mer tänker jag inte berätta.

Mercy on Me

Toppar min inköpslista gör en ny höstkappa och en snygg väska i större modell med många innerfack. Sen vill telefonen ha ett minneskort och ett par walkmanlurar också. Och en bluetoothadapter? En ny laptop kan jag tänka mig också. Och så några tröjor och lite nya underkläder. Något jag glömt? Hm. Ja, en ipod nano vill jag också ha, så jag kan välja om jag vill lyssna på muvon, nanon eller ztelefonen. Ett par nya stövlar vore kul också; gärna ett par med lite högre klack. Och en espressomaskin, ett armband, muffinsformar, gardiner, en säng, ett körkort och en bil. Det är skit att jag redan fyllt år.

Christinas nya album är förresten riktigt bra. Jag trodde aldrig jag skulle säga det.

A Cold and Broken Hallelujah.

Fetinglättnad.

Som att slå på strömbrytaren. Off/on.

Nu leende.

What to Choose. What to do.

Höger eller vänster?

Magen har redan hoppat av tåget.
Vid nästa avtagsfart blir det nog rullator.

So pick one.

They Say Time Heals Everything, Well, I'm Still Waiting.

Jag har ju alltid haft ett dåligt hjärta, säger hon. I hennes mun låter orden naturliga. Kliniska, som om hon bara konstaterar fakta. Istället är det mina ögon som tåras. Jag får inte fram ett ord; vill bara lägga mig ner och gråta vid hennes fötter. För de dagar hon förbrukat. För det liv hon aldrig kommer leva. Och jag tänker på ett par andra tunna, blå läppar som sedan länge berövats all sin färg av dödens kalla fingrar. Nej, viskar jag. Inte igen. Hon röjer inte en min när jag förlorar kampen mot tårarna. Jag har ju alltid haft ett dåligt hjärta, upprepar hon tröstande.

Now I'm Standing at Four Corners

And it's moving people, it's moving.
Spännande.



Dessutom skiner solen nu för att fira att jag kört i rondell och startat i uppförsbacke.

Hjälp.

Jag är kaos. Allt det där som står i mitt CV är ju bara skitnack. Bullshit. Hur i hela friden har jag klarat mig igenom en utbildning? Jag borde låsas in. Jag måste liksom ha en stor röd lapp fasthäftad på ytterdörren för att inte gå in i fel lägenhet. Hur organiserat är det? Ser ni kaosmolnen som följer mig likt en hund i koppel? De flockas ovanför min skalle vid minsta lilla vindpust. Kaos. C'est moi.

En BankMan i Linkeboda

BankMannen hade vägarna förbi och slocknade på min madrass. Jag bjöd på odrickbart kaffe "det här är inte kaffe, det är rostade russin", mariekex och ett sönderhamrat migränhuvud. Hans fina lyxjeans och svarta skjorta blev helt dammiga av mina bohemiska 20 kvadrat "Hur kan du inte äga en klädborste, du är ju tjej!" Men han såg ändå proper ut, så när vi skulle ut sprang jag desperat runt och poserade framför spegeln och förkastade den ena tröjan efter den andra tills jag insåg att alla mina kläder försvunnit spårlöst. BankMannen smålog roat åt min ångest och smuttade lite på sitt äckliga kaffe innan han gav upp och hällde ut kannan i slasken. ÖB:s snabbkaffe går alltså inte att dricka, jag var nog naiv som trodde det. Lukten ger mig kväljningar.

Avslutningsvis, efter att ha tvingat upp BankMannen urtidigt på morgonen eftersom jag i sedvanlig ordning aldrig sover, spillde jag ner hela mig själv med en megamugg het latte och gjorde sedan bort mig totalt inför en viss Emma när jag gjorde något fånigt jag inte ens kan med att blogga om. BankMannen konstaterade att det inte var så farligt "Sånt där råkar ju alla ut för någon gång i livet," och försökte lugna mig, men jag vägrade lyssna på det örat och tjatade honom blå i min iver att förklara vad totalt rubbad jag var och så sketchade jag upp säkert 10 scenarion där jag räddade situationen på olika sätt varje gång. Försent, men ändå. Jag känner mig fortfarande bortgjord och skyggar numera för skugg-Emmor i varje korsning. Sammanfattningsvis ett lyckat besök alltså.

Let the Fairytale Unfold

Tack Sverige.

Den Blå Valen

Dagen till ära låg (well, ligger) det en stor, uppblåsbar val mitt på torget.

Som tur är var den blå. Så jag slapp sticka hål på den.

Det är inte lätt att heta Eskimåmor

Jag tänker inte kliva ur duschen för att svara telefonen, påminner jag mig själv och ignorerar ringandet. Som fortsätter, avtar, börjar om och fortsätter. Tillsist klarar jag inte längre att stänga ute den irriterande mistluren och jag sliter mig från värmen för att lyfta på luren. Något måste ju ha hänt, inser jag, för att någon ska orka vara så enträgen.

- Varför svarar du inte i telefonen?
- Jag duschade mamma, lugn.
- Och inte på mobilen heller!
- Men jag duschade ju!
- Vet du inte vad som har hänt!
- Hänt? Ah, du menar granaterna? Jo, jag hörde de hade utrymt något område där i Berga, det stämmer.
- Rävstigen. Och hur långt bort är det? Du måste ju svara i mboilen! Jag ringde till och med Lillebror för att se om han hört något från dig, och nu tänkte jag nästan ringa polisen! Det är inte lätt att vara mamma ska du veta.


Nej, jag tvivlar inte. Allt blir ju vad man gör det till.

Lyncher?

RE: Yours loan is approved

Maria R. Lynch

lynchlr@mail.ru

Dear Sasha

You have been approved for a $ 955,458 house loan (2.9 fixed)
This offer is being presented to you right now! Your credit history is in no way a factor. To take advantage of this Limited Time Opportunity, please take a minute and confirm your curiosity or intention to accept this loan, at the following web-site:

--

Best Regards
Rebeca Cassidy

Något för BankMannen som är på jakt efter 2,1 miljonaren kanske?

Du har TELIA? Ja men då vetu, då kan vi portera ditt abbonemang och så FÅR du den här fräcka telefonen. För 169 kr/månad. Plus 250 kronor.

Påstridiga försäljare är bland det värsta jag vet, så jag drar på mig skitiga jeans, flip-flops och en svart topp med anskrämliga motiv. Snabbt sköljer jag igenom håret och rufsar sedan till det så mycket jag kan. Mp3lurarna pluggar jag in i öronen och ögonen gömmer jag bakom mina mörka solglasögon så jag känner mig som en asocial ökenråtta. I byxfickorna stuvar jag ner nycklar, telefon, kort och mp3spelare sådär så det ser riktigt bylsigt ut. Min spegelbild ser ut att vara ungefär 15. Bra, nu kan de bara inte se mig som en potentiell kund, tänker jag och klappar mig själv belåtet på axeln.

Vad jag glömt är att jag bor i en studentstad. Istället för kostymnissar och chica dräkter är det alltså skitiga jeans och flipflops jag möter på vägen ner mot stan. Och en hel del knallrosa overaller.

Heej, ropar försäljarkillen och limmar sig fast vid min sida så fort jag slinker in i butiken. Så mycket för asocial ökenråtta. Men han är väldigt trevlig. Kanske anser han att jag måste vaktas så jag inte stoppar ner hela sortimentet i mina redan överfulla byxfickor.

Blixten från den klarblå himlen

- 27-29 september?
- Eh, va?
- Ja, då är det stegtvåkurs i bukett- och kransbinderi.
- Oookej...?
- Hade du någonstans att bo?
- I Stockholm? Ja..
- Bra, de vill förstås att man kan grunderna.
- Hah, du vet att jag inte är vän med kransarna.
- Ja, jag ska ringa och höra vad de säger om det.
- Öhm... men du.. va?

Klick, klick.

Fantasilandet Blocket

Vad är det med alla privatpersoner som försöker kränga sina ettåriga mobiler för hutlösa fantasipriser?

Jo men den kostade 2k när jag köpte den för ett år sedan.
Jaha, det skiter väl jag i. Jag kan förstå att du vill ta 1,5 för din telefon. Men idag, nu, får jag en ny telefon med garantivillkor och fräscha batteritider, för 1,3. Tror du inte att jag väljer den nya telefonen då?

Vi gör såhär, du får den för 1,2 - då ingår frakt och internetgiro.
Och igen, nej tack. För någon hundring till får jag en ny telefon. Tror du inte att jag väljer den nya telefonen då?

Ljudbang

Nästan sprängt 30-vallen idag. Susade fram i hela 29 rekordsnabba knyck. Inte ett enda motorstopp.

Jag är stolt så jag spricker och vill skryta för alla. För jag måste ju vara en naturbegåvning.

Rome Wasn't Built in a Day.

14 km/h och ett motorstopp. Yeeha.

Notre Dame de Paris

Söndagsmusik är Belle, från musikalklassikern Notre Dame de Paris.



Den absolut bästa versionen av Belle i mitt tycke. Tummen upp för Garou, Daniel Lavoie, Patrick Fiori och Bruno Pelletier. Gossarna kan sjunga. Särskilt Garou. Och gillar man den inte på franska kanske den funkar bättre på ryska?

Jag är omåttligt förtjust i hela musikalen. Att se killarna återförenas på scen (musikalen hade premiär 98, så det har gått några år) får mig att klappa händerna och fnittra av förtjusning.

Driving 101

Första steget avklarat: Våga sätta sig bakom ratten.

Nu väntar steg två: Våga bli förudmjukad.

För efter ett antal försök har jag fortfarande inte kommit förbi motorstoppstadiet. Jag känner mig värdelös, sämst, hopplös. Det här kommer aldrig gå, du kommer aldrig få körkort, viskar prestationsångesten i mitt öra.

And She Always Goes for the Underdog.

Jag gillar extrema saker. Annorlunda saker. Udda saker. Saker som får mig att känna. Så när försäljaren pratar sig varm om senaste SonyEricsson blir jag arg. Jag vill inte ha en sån... ubåt till telefon. Jag vill inte ha Z610:an jag bloggade om heller. Visst, den är väl snygg, och jo, den har allt. Men då får jag uppleva 5110:an, 3210:an och T610:an all over again. Z610 är den typiska innetelefonen jag kommer få se på vartenda soffbord framöver. Jag står gärna över denna gång.

Att min hund är större än tillåtet ser jag som positivt. Det får honom att stå ut från mängden av alla Paris Hilton-assesoarer. Jag tycker om att min mp3spelare är tejpad. Det gör bara att jag känner mer för den. Den är min. Jag är inte hipp. Jag är ganska tråkig och påpucklad och smårepig i hörnen. SonyEricssonen som försäljaren får mig att klämma på är otroligt opersonlig. Steril. Den hör inte hemma i min ficka. Jag vet redan nu att vi skulle komma att hata varandra.

Jag vill ha en kinesisk rymdbebis.

She Never Took the Train Alone

Vi springer runt mellan olika affärer och klämmer och känner och tar på olika telefoner. Tillsist har vi avverkat varenda telefonsäljande butik i city. Och utanförcity. Nu tar vi en pizza, säger han och jag nickar och beställer den största pizzan som finns. Pizzabagaren mäter mig med ögonen när han ställer ner den enorma skapelsen framför mig på bordet. Lycka till med att få i den den där, liksom. Här får vi sitta ett tag, konstaterar jag, om jag ska få i mig allt det här. Så det gör vi. När tallrikarna är nästintill renskrapade blinkar vi åt pizzakillen och tackar för oss. Man blir hungrig av att obsessa telefoner, förklarar vi.

Sen köper vi te. Och fyra blå muggar som det står Caffelatte på. Fast han dricker inte kaffe. Men de är så snygga, så det funkar att dricka te ur dem också, säger han. Och vetu vad de skulle vara perfekta för? Nej, det vet jag inte så han förklarar. O'boy såklart. Helt perfekta. Så det testar vi.

Om en virrig morgon

Spanjoren, som visar sig vara Columbian, blir förvånad när jag plötsligt börjar prata flytande spanska. Du har lurat mig! utropar han och smattrar iväg på en spanskanivå som skiljer sig markant från våra mödosamma, fåordiga spengelska konversationer. Che har kommit hem. Che låter mig låna sin spanska. Äntligen lyckas jag förklara allt det där jag ville säga till Columbianen. Och det är så lätt. Spanskan forsar fram och jag minns. Men den där charmen i att inte förstå någon, att tvingas ta till alla knep man kan för att förmedla ett enkelt budskap, den är borta. Och Columbianen är bara förvirrad. Vilken del av landet är du från? Sverige, lugnar jag. Sweden, Suecia. Och nej, jag vill fortfarande inte webcamma med dig.

Che går för övrigt runt och luktar i lägenheten. Det luktar så rent överallt här nu, säger han. Jag instämmer.

Bloggning en torsdagkväll från en bakteriebefriad diskbänk

Mitt himmelska instantkaffe tog slut igår när jag bedyrade för finfrämmandet att jag minst lika gärna dricker te, "varsågoda och ta för er, drick upp mitt godagodagoda kaffe". Så nu är jag förvisad till den lilla kaffekokaren* som brygger ett hiskeligt beskt och svagt kaffe oavsett hur många kaffeskopor jag göder den med. I väntan på kaffekokaren drar jag fram ferrarin på diskbänken (som nu är så ren och upputsad att jag njuter av att ta och se på den och det luktar gott av rengöringsmedel och såpa överallt) så jag kan chatta med min 13-åriga brorsdotter på MSN. Hon har just börjat lära sig spanska och jag letar febrilt i minnet efter några vettiga spanska fraser att drilla henne med. Tillsist räknar vi till tio.

Samtidigt får jag öva min spanska på en spansktalande ung herre som försöker få mig att dra igång webcamen. Han förstår ingen engelska och jag försöker förklara att jag inte ser någon vits med att starta kameran eftersom vi aldrig kommer att dela några djupare konversationer ändå. Av det lilla jag förstår tycker han att jag behandlar honom uselt. Han är ganska söt på bild, men jag tröttnar snart och övergår till brorsdottern igen. Hon får mig att sakna Modemland.

Medan jag smeker köksbänken avnjuter Che ohälsosamt dyr apelsinjuice i Schweiz och R jagar runt på Amsterdams flygplats. Jag får fina sms och drabbas av stora reslusten. Är du hos Lillebror? frågar brorsottern, och jag skrattar för mig själv och berättar att nej, jag är i Linköping. Men jag kommer hem till er snart. Det är bra, säger hon. Vi saknar dej. Ja, tänker ja, det är bra. Jag saknar er också.

* Egentligen är det nog en kaffebryggare.

Barking at a New Moon.

High Above the Chimney Tops That's Where You'll Find Me

Och jag skulle vilja hitta den där universella våglängden.
Så min själ blir något du kan ta på.

När Che är borta dansar Sasha i tv-soffan. Dygnet runt.

När jag nu ändå svävade runt på Iprenmoln passade jag på att skura, svabba och dammsuga hela den nedre våningen. Det behövdes. Så snart jag hunnit med övervåningen också kan jag gå med på att släppa in folk i lägenheten igen.

Och du också Che, nu är du välkommen hem.
Jag har sparat fritösen åt dig; där gick mina städkunskaper bet.

Till dess funderar jag på att:
1) Bära ut fritösen på balkongen och dra för persiennerna.
2) Täcka över den med ett stort badlakan.
3) Stoppa in den i ett skåp någonstans där den inte syns.
4) Slarva bort fritösen på vägen ut mot sopcontainern.
5) Ställa ut fritösen i Rydskogen.

Möjligheterna är oändliga.

Hyllning till Iprenmannen

Hög på Ipren övergår självömkan och bistra grimascher i ett fånigt leende.
Jag älskar Ipren mest av allt i hela världen.
Just nu.

Dagens Outfit.

Je l'ai fait! J'ai réussi!

Mycket märklig helg. En kanadensare, en Karlsson, en lägenhetsstädning, en kräftskiva, en MG och så en enträgen åksjuka. Hur är det ens möjligt att bli åksjuk av att torka av dörrar och garderober? Darling-E har alltså köpt lägenhet i Västerås, saknaden kommer att bli stor.

Så till dagens modeblogg. Kommunikationen mellan Stockholm och Linkeboda har inte varit de bästa, men nu - äntligen - äger jag alltså en exklusiv Ghost Recon tröja. Jag har aldrig spelat spelet, knappt hört talas om det faktiskt, och tröjan är ganska förfärlig, men ändå rätt unik, särskilt i storlek S! Du kan kanske sova i den, föreslog MG vid det högtidliga överlämnandet. Tack, MG, den kommer nog till nytta. Om inte annat gissar jag att den passar utmärkt att dricka te i när det blir kyligt ute.

Så outfit den 4 september 2006:

Ghost Recon 3 tröja, sponsrad av Grin.
Den är så stor (och läcker - look at that grin) att den på egen hand lyckas framhäva min supertrendiga sida. Så let's leave it at that. Annars har jag ett par tofflor på mig också. Lindex. Röda.

Manhattan Kaboul

Söndagsmusik. Två av Frankrikes superkändisar, Renaud och Axelle Red, kritiserar 9/11. Jag försöker alltid ta fransmännen i försvar i diskussioner där de utmålas som stora USA&Bush-hatare. Men runt 9/11 när Chiracs vilja kolliderade med Bush, då var det inte helt lätt.



Texten handlar om hur Renaud, här i rollen som Puertorican, arbetar i ett av tornen den elfte september. Axelle porträtterar i sin tur en tjej från Afghanistan som får sin by bombad under USAs invasion senare samma höst. Båda dör naturligtvis. Sången blir effektfull i och med offrens olika perspektiv.

So long, adieu mon rêve américain, (Renaud)
Moi, plus jamais esclave des chiens (Axelle)
Vite imposé l’islam des tyrans (Renaud)
Ceux là ont-ils jamais lu le coran ? (Axelle)

Suis redev’nu poussière,
Je s’rai pas maître de l’univers,
Ce pays que j’aimais tellement serait-il
Finalement colosse aux pieds d’argile ?

I'm Feeling No Pain Baby, It's Acceptable Losses.

En lätt knuff från ett utsträckt lillfinger är allt som krävs för att betongmurarna ska smulas sönder. Och när jag sakta reser mig upp på knä bland ruiner av grus och damm, är det en enda tanke som ekar om och om igen i huvudet.

Livrädd. Jag är livrädd.